Närsynthet

Närsynthet (myopi) är ett synfel i ögat som gör att man ser dåligt på långt håll, men bra på nära håll. Närsynthet orsakas i till stora delar av ärftliga faktorer.

Optiskt förklaras närsynthet genom att ögats brytande system är för starkt i förhållande till ögats längd. Det vanligaste symptomet är en nedsättning av avståndssynskärpan, samt ett bra seende på nära håll. Därav kommer den svenska benämningen närsynthet, d.v.s. ser bäst på nära håll. Felet avhjälps med konkava linser, som är tjockare i kanterna, tunnare i mitten. En närsynt person kan vanligtvis se närliggande objekt klart, men objekt på avstånd blir suddiga. Motsatsen till närsynthet (myopi) är översynthet eller långsynthet (hyperopi).

Närsynthet förekommer hos cirka 10% av befolkningen. Ungefär en fjärdedel av den vuxna befolkningen i USA har myopi. I länder som Japan, Singapore och Taiwan, är så många som en tredjedel till hälften av den vuxna befolkningen närsynt.

Närsynthet mäts i dioptrier; och anges som styrkan på det korrektionsglas som måste användas för att objektet ska återges skarpt på näthinnan. Myopi på -6,00 dioptrier eller mer räknas som stark, eller allvarlig, närsynthet. Personer med hög myopi, stark närsynthet, löper större risk för mer akuta ögonproblem såsom näthinneavlossning eller glaukom. Närsynta har också större frekvens av glaskroppsgrumlingar, som upplevs som svarta prickar som vandrar (mydesopsia).

Åtgärder mot närsynthet

Närsynthet kan motverkas genom användning av korrektionsglas i form av glasögon och kontaktlinser. Närsynthet kan också korrigeras genom laserkirurgi eller stärkande ögonövningar. Korrektionslinserna har en negativ dioptri (d.v.s. är konkava) vilket kompenserar för det närsynta ögats alltför kraftiga brytning.

Glasögon

De miljöfaktorförespråkare som håller på en försvagad ciliarmuskel rekommenderar olika varianter av ögonövningar för att stärka muskeln i stället för glasögon. Ett allvarligt problem med denna teori, är att oftalmologer och medicinkunskapen anser att ciliarmuskeln används när ögat fokuserar på nära håll och är ”avslappnad” när ögat ackommoderar för seende på håll.

De forskare som menar att ögat ansträngs av det konstanta extra arbete som muskeln utför vid seende på nära håll och ”fastnar” i närläge, föreslår likaså ögonövningar för att hjälpa till att lossa muskeln för seende på långt håll. Franzén & Richter har på 90-talet demonstrerat ett par olika metoder med biologisk återkoppling, där patienter fått öva sig att kontrollera ciliarmuskelns spänning. Muskelns spänning har i ett fall mätts med laserinstrument och översatts till en ton, som övningarna gått ut på att söka sänka. Det har dock inte redovisats några vetenskapliga resultat av dessa försök.